Svenskar! Och Nj Finnar!
Georg Carl von Döbeln, her illustrert ved Juutas, vant flere slag i sin militære karriere. Han hadde på seg et pannebånd fordi han hadde blitt skutt i hode ved en tidligere anledning og gjennomført en operasjon i hode. Troppene hans, både de svenske og finske, hadde stor respekt for han. Han talte 8. oktober 1809 på kirketorget i Umeå til sine soldater:
Jag har samlat Arméen, at tillkännagifva, det en priliminaer freds Afhandling den 17:de September blifvit gjord emellan Svenska och Ryska magten. – Denna freds tidning slutar ett förhärjande krigs alla olyckor – den bör visserligen vara ett gladt budskap, hälst Sveriges uttömda källor, icke tillåta fortsättning af en strid, börjad af Politiskt misstag, och som i 2:ne hela år aftynat alla dess krafter. Men, Finland frångår Sverige. – Riksgräntsen är Torneå Elf!
Finnar! vid denna fred, förloras Tredjedelen af Svenska kronans område – Sverige förlorar den stolta Finska Nation, sitt kraftigaste stöd, – ej nog därmed, Svenska Arméen förlorar Kjernan och betydligaste delen af dess Krigsmagt; – Moderlandet är Krossat, försänckt i sorg och saknad öfver oersätteliga upoffringar, men den Visa allmagten har beslutat våra Öden, de måste emottagas med Tålamod – med Undergifvenhet.
Soldater! Camerater! Bröder! Nj som under det nyssslutade Krig, med så mycken trohet och Mandom, trots Fiendtliga härars talrikhet, med Vapns sinnliga styrcka; vid Sikajocki, Revolax, Pulckila, Lappo, Kauhajocki, Alavo Lappfjerd, Etzeri, Numjerfvi, Juthas, och Idensalmi m:m: besegrat Fiender. – Nj som på egen hand återtog halfva Finland, – Nj som sluteligen öfvermannadesm att öfverlämna Finska gräntsen, J hafven sedermera med ståndagtighet stridt för Moderlandets Svenska jord. – J, härvarande! ären precieuse qvarlefvor (red.: kroppslige levninger) af den Stolta finska Nation, och dess tappra Krigs folck, det är til Eder jag bör och jag skall, med uprördt Hjerta, förkunna Konungens, – Riksens Ständers, – Svenska folckets, – Svenska Armeens – mine medbröders – min egen – det är allas, uprigtiga Tacksamhet.
Konungens Nådiga Välbehag, – Riksens ständers ömmande välvilja – Svenska folckets beundran, – Svenska Arméens vänskapsfulla Högacktning – Mine Medbröders erkänsla – min egen tilgifvenhet för Eder, är det offer, som et Eder helgas, och af mig frambäras!
Finnar! Bröder! Edra bedrifter äro stora, och den tacksamhet jag å allas vägnar förkunnar til eder, är i lika förhållande; – til dennes tolckning fordrades en Vältalares hela förmåga – Men jag är Soldat. – Soldat! hvad stolt benämning? då jag har denna Titel, af Eder – för Eder – och med Eder!
– Emottagen då ett uprört hjertas okonstlade tanckar, och Nj Svenska Troupper, som vid detta högtidligt sorgbundna tilfälle ären Närvarande; Varen lefvande Vittnen til Svenska Moderlandets oinskränckta tacksamhet.
– Svenskar! Varen Stålte öfver, at hafva sedt desse Finska Qvarlefvor! Minnes dem! – Högakten dem! – Se deras aftynade Kroppar, deras bleka ansigten, de bära Vedermälen af deras trogna, änskönt frugtlöse bemödander förflutne År!
Och Nj Finnar! När nj återkommen til Fosterbygden, så framfören Svenska Folckets tacksamhet, til Er Nation! Weten, att J återvänden med utslitne Kläder – Afstympade, eller genomskutne lemmar, men i medfören en rättskaffens Krigsmanna Själs Synbara prydnad. – Fiender til Svenska Moderlandet Kunnen i aldrig blifva – derom är jag förvissad – men förblifven allan tid dess Vänner! skulle det nya Herraväldets magt hindra, önskans och Er viljas utöfning, så låt med hjertats och Tanckars tysta språk, välsignelser tildelas Moderlandet! Påmin Edra barn derom; WJ skola från slägte til slägte, välsigna Er, högackta Er.
Ett ber jag Er! När J nalckens de ställen WJ besegrat våre Fiender, och då Nj där sen, den usla sandhög som betäcker våre stupade Kamerater, gif deras stoft Välsignelsens suck, de hafva dödt Hjeltar, och deras aska vårdas af ärans Vålnader. – J Kännen Mennisko Hjertats mångfalds nycker, dess anlag at hastigt välja föremål, som det tror aldrig förgäta; Men Knapt äro någre Veckor förflutne, förr’n ostadigheten gort ett annat Vahl, tiden förändrar alt – Med den glömmes alt; men det försäkrar jag, och J skolen sjelfve finna det, att Krigsmanna samband, Knutit vid strid, faror, Blod och död, uplöses aldrig; Således ären J och WJ förvissade om hvarandras Kjärlek; Krigsmanna Bröderskapet räcker lefnadens tidlängd, och den tacksamhet jag Er förkunnat, och nu Er förkunnar, har med detta Vårt samband en ouplöslig förening. – Finnar! Bröder! Kunde mina ord beseglas med blods tårar från mine ögon, skulle de strömma, och hvarje droppa försäkra Er min Vördnad, min vänskap!
Det finske språket i en historisk, religiøs og politisk kontekst
Av Rune Bjerkli
Denne artikkelen er en del av en serie der vi setter fokus på det finske språket. Det finske språkets vei fra å være et muntlig språk over store deler av Fennoskandia til å bli et formelt skriftlig og samfunnsbærende språk i det som i dag er Finland, Sverige, og Norge.
1455 – 1527: Boktrykkekunsten og reformasjon
1809: Vi det svenske – dere det finske
1809: Georg Carl von Döbeln: Avskedstal till de finska trupperna
1848 – 60: Nasjonalpoeten Runeberg skrev et dikt om Döbeln
1870: Den finske læstadianske makten blir for stor i Sverige
1888: Forsvensking startet først mot læstadianerne
Kommer mer …
